Tradera

Är mitt senaste missbruk. Har gått loss och köpt massa böcker.
Om jag läser dem? Ja jo... det skulle jag nog vilja påstå, men det blir inte så fokuserat eftersom jag blir så exalterad att jag gärna vill läsa alla på en gång. Så nu är jag inne i fyra böcker. Men det reder sig nog.

Idag är jag ledig och ska ta upp min träning igen. Ett härligt BodyPump-pass hägrar kl 19. Fast jag är grymt sugen på coreball också... men det passet går samtidigt så det blir nog lite svårt.
Skulle behöva städa och plocka i ordning min klädhög som bara breder ut sig mer och mer. Jag skyller på att jag jobbat helg och därför inte hunnit. Men det är nog mer min natur som orsakat det.


Jag drömde om Dig i natt. I mina drömmar kan jag inte värja mig som jag gör i dagsljus. Jag försöker glömma dig. Glömma oss. Allt. Det är kanske inte rättvist, det känns hemskt. Men det är det enda sätt jag kan hantera allt på. Bara G L Ö M M A.
Hur det går? Det är svårt... men tiden gör sitt.

Underliga människor

Finns det gott om i vår värld, i vår stad.
Två av dem har jag sprungit på i Nordstan den senaste veckan.

Först var det mannen utanför Åhlens mot hållplatsen Lilla Bommen som kom fram till mig och Mariella och frågade något vi först inte hörde. Meningen innehöll ordet 'låna' så vi trodde först att han ville ha pengar. Men nej, när vi sagt att vi hade lite bråttom därifrån sa han med desperation i rösten att "vi fick göra vad vi ville med honom". Först då förstod vi att han från början frågat om vi ville låna honom.
Hm. Inte aktuellt kanske.

Veckans andra underliga incident var på Apoteket Vasen. Jag stod och botaniserade vid hyllan med de små härliga och ack så behövliga värktabletterna. En äldre herre stod vid min sida och så lägger han sin hand på min arm, tittar på mig med ett förvirrat uttryck och säger "vem är du, vad gör du här" Jag får aldrig någon chans att svara på det innan han pekar på tvålförpackningen jag har i handen och undrar vad det är och vad man ska ha den till.
Han själv letar efter någon kräm mot ledvärk. När de större förpackningarna som finns på hyllan som befinner sig i knähöjd ungefär är slut, säger han till mig "du som är lång, kan du se om det finns fler". Och ja, alla som känner mig vet att jag är knappa 160 cm över havet.
Han fortsatte yra något och drog sedan mig i armen och sa "lilla vännen nu får du böja dig ner och titta om det finns fler". Det fanns det inte, så jag hänvisade honom till personalen genom att diskret slinka därifrån.

En sak som gjort mig irriterad

den här veckan är Rockbjörnen och Grammisgalan.

Om man tittar på vilka som är nominerade i de båda tävlingarna kommer man snabbt fram till att de kunde så gott som slås ihop till en enda stor firmafest.

För det skiljer inte mycket.

Om man får tro dem rätt så består musik-Sverige av följande artister:

Mando Diao, The Hives, Kent, The Ark, Säkert och Lars Winnerbäck + några idolnissar. Ungefär.

Nu hävdar säkert någon att när det gäller Rockbjörnen får jag skylla mig själv, för där hade jag möjlighet att nominera artister till de olika kategorierna. Det gjorde jag ju inte. Men men.

Jag började däremot rösta men, nä, redan halvvägs så kände jag att det var gubbtrist.

Det är inte det att jag inte gillar artisterna, men det är bara så... förutsägbart?

Släpper Kent en skiva ett år så ja, då äger de helt enkelt.

Sen kan jag säga att jag tycker egentligen bara en låt är bra på hela skivan, resten kunde kvittat. Gillar man Depeche Mood kan jag tänka mig att den föll på läppen. För så låter den, i mina öron. Som något som fastnat i 80-talet. Kanske några schyssta demos de grävt fram ur gömmorna?

Jag saknar det arga Kent. Det som ville något. Var är de distade gitarrerna när man behöver dem? Har de fått hamna längst in garderoben bakom barnvagnar, snowracer och kubb-spelet?

Nu är det så tillrättalagt. Som en sidenpyjamas. Fast en kall sådan.

Eftersom jag inte är varken musikjournalist eller krönikör ska jag sluta babbla om det här och gå och lägga mig.

Det borde jag gjort för längesen.

Första året med egen julgran.
En riktig tjockis nertill med girrafflhalsiknande... hm topp.
Det har gått ganska bra, men det jag kanske har lärt mig är att ta ut den stackars kraken innan den börjar visa tecken på att inte vara helt rumsren. För det är den verligen inte nu. Halva dess gröna, sticksiga beklädnad ligger nu nedanför.
Dagens uppgift blir sonika att köpa en sekatör och klippa ner den i småbitar. Hur det nu ska gå, den barrar bara man andas eller så mycket som tittar på den.
Överväger kasta ut den får balkongen.

Alltså det här med att blogga

... är nog ganska dödsdömt för min del om jag känner mig själv rätt.

Jag har redan hunnit skapa en blogg, skriva ett inlägg och tröttna.

Men jag tänkte... det var ju så fin layout på den här, jag kanske känner mig mer inspirerad då?