En sak som gjort mig irriterad

den här veckan är Rockbjörnen och Grammisgalan.

Om man tittar på vilka som är nominerade i de båda tävlingarna kommer man snabbt fram till att de kunde så gott som slås ihop till en enda stor firmafest.

För det skiljer inte mycket.

Om man får tro dem rätt så består musik-Sverige av följande artister:

Mando Diao, The Hives, Kent, The Ark, Säkert och Lars Winnerbäck + några idolnissar. Ungefär.

Nu hävdar säkert någon att när det gäller Rockbjörnen får jag skylla mig själv, för där hade jag möjlighet att nominera artister till de olika kategorierna. Det gjorde jag ju inte. Men men.

Jag började däremot rösta men, nä, redan halvvägs så kände jag att det var gubbtrist.

Det är inte det att jag inte gillar artisterna, men det är bara så... förutsägbart?

Släpper Kent en skiva ett år så ja, då äger de helt enkelt.

Sen kan jag säga att jag tycker egentligen bara en låt är bra på hela skivan, resten kunde kvittat. Gillar man Depeche Mood kan jag tänka mig att den föll på läppen. För så låter den, i mina öron. Som något som fastnat i 80-talet. Kanske några schyssta demos de grävt fram ur gömmorna?

Jag saknar det arga Kent. Det som ville något. Var är de distade gitarrerna när man behöver dem? Har de fått hamna längst in garderoben bakom barnvagnar, snowracer och kubb-spelet?

Nu är det så tillrättalagt. Som en sidenpyjamas. Fast en kall sådan.

Eftersom jag inte är varken musikjournalist eller krönikör ska jag sluta babbla om det här och gå och lägga mig.

Det borde jag gjort för längesen.