En annan verklighet

Jag har börjat skriva... lite försiktigt. En första skiss av något... vet inte vad. Det är det första jag skrivit på flera år. Det hela inträffade vid hållplatsen Ullevi Norra i Göteborg och ja, texten lämnar väl lite öppet för tolkningar eftersom jag heller inte vet sanningen.

---

det är vid hållplatsen mitt i lunchrusning jag snubblar rakt in i en annan verklighet som löper parallellt med min egen
som om jag råkat komma åt 'tune' och fått in en annan kanal
en man med en mugg med sugrör från McDonalds säger att han bara ska ta en, bara en
han är inte onykter i detta nu, men hans något sluddriga tal skvallrar om att det nog hör till ovanligheterna, som om hans hjärna glömt hur man talar så inte orden flyter ihop på det där grötiga viset
han styr sina steg mot en pub som med affischer gjorda i Word-Art (färgglada feta, skuggade bokstäver, en tid före photoshop och illustratior) erbjuder veckans öl för 25 kr
En kvinna travar efter och vädjar “du såg ju hur jävla glad han blev, gör inte så här, inte nu”
i hennes röst återspeglas en uppgiven desperation, hon har gått den här ronden förut och vet att något starkare drar. något som också drar inom henne.
mannen som hunnit ett par meter framför fortsätter envist hävda att han behöver bara en, bara en, det är han värd

ett brottstycke ur någon annans trasiga verklighet, mer än jag orkar ta in, fryser till is, spricker inifrån och byter till min egen (frekvens)

Kunden har alltid fel?

I lördags var jag och mor min ute på en liten shoppingrunda. Vi skulle leta efter regnställ, grytlappar och gardin.
Bland annat var vi inne på Åhléns en sväng och kikade på tyger för att kunna sy en gardin själv. Jag har precis lånat en symaskin för att lära mig sy, har inte rört en sedan syslöjden i högstadiet vilket är ungefär elva år sedan. Men så insåg jag ganska snabbt att det förmodligen skulle ta ett par månader till, om än alls, innan jag blev klar med den där gardinen (ni som känner mig vet att jag är ganska bra på det där med att påbörja saker som jag sedan inte avslutar).
Men tygerna från Merimekko var så fina att det var ändå värt att stå och bara titta på dem en stund. Plötsligt hör jag bakom mig en kvinnas lätt irriterade stämma "Jaha ska du ta betalt för den där själv också?" Hon frågar en medelåldersman som står vid ett av tygborden och klipper i ett tyg. Först tittar han lite frågande på henne och svarar "nej..." Expiditen fortsätter "du förstår här är det vi som klipper, titta på lappen där" och pekar på en
klisterlapp under tyget där det klart och tydligt står att man ska kontakta personal för hjälp med att mäta upp och klippa tyg. Mannen ber om ursäkt och säger att han missade att läsa det och urskuldar sig med att han tidigare varit på IKEA och där var det ingen personal som hjälpte till utan man fick klippa själv. Åhléns-expiditen förklarar med nedlåtande ton att "jag ser ju hur snett du har klippt här, nu får jag kompensera nästa kund" och så tar hon över saxen från mannen och fortsätter klippa själv.

Och här blev jag tvungen att gå. Jag klarade inte av att höra den där otrevliga kvinnan. Må så vara att kunden inte gjort rätt, men när han bett om ursäkt så får det vara bra med det.




Jag har ont i halsen.
Jag är lite hungrig.
Jag fryser.

Flyttstädning pågår

Har nu flyttstädat i cirka en timma och har redan gått in i väggen. Det här ser inte bra ut.
Känner mig lite som Sverige där flytten och städningen är Ryssland. Kanske inte så att jag dras med några skador (bortsett från att jag sparkade i lilltån häromdagen) men mer att jag liksom är inte är match-tränad. Visst, jag har flyttat några gånger i mitt liv men det var ett tag sedan nu.
Framförallt är det så att man glömmer av hur jobbigt det är och hur lång tid det faktiskt tar. Så även om jag vetat om att jag ska flytta i drygt två månader, har jag börjat först en vecka innan, tidsoptimist som man är.
Jaja, det lär väl visa sig hur det går.

Tillbaka till kopparna som ska slås in i tidningspapper...
note to myself: ta MÅNGA Metros i morgon.

Grannar

Vad är det med grannar som får fatt på en borr eller hammare?
Är det så att de i samma sekund de har en i sin ägo tappar de allt vad vett och etikett heter?
Eller förlorar man helt enkelt tidsuppfattningen? Alla grannar jag haft på alla ställen jag bott på har nämligen antingen borrat och hamrat antingen efter kl 23 eller tidigt på morgonen.
Och så var det i morse. Veckans första sovmorgon fick ett abrupt slut redan 08.25. Ett tag trodde jag på fullaste allvar att de faktiskt försökte borra sig in i soverummet. Det lät så och väggen vibrerade.





Men ja, snart flyttar jag. Bara att hoppas på ett mindre lyhört hus. Här hör jag när alla grannar kissar. Ungefär.

Dock har jag inte ens skaffat flyttkartonger så det ser ut som att det kommer bli ett stress-projekt.

Fotbollen... behöver vi inte prata om just nu. Även om det var väntat fann jag mig själv i besvikelse.

Inredning

När jag tog spårvagnen till jobbet tidigare idag inträffade något lustigt. Vagnen blev stående på Hjalmar Branting pga ett polisingripande på vagnen framför vår. Men istället för att säga "vi blir kvar/stående här några minuter..." så sa chauffören "vi hänger här lite..."
Det tyckte jag var fint.


Även om jag nu köpt en lägenhet så har jag lite svårt att låta bli Hemnet då och då.
Idag hittade jag det här fantastiska inredningsexemplaret.


Hur tänkte vi nu?

Melodifestivalen 2008

Hm, det ser kört ut att bo i Västeuropa när det gäller den här tävlingen. Tittar man på spektaklet vilket jag gör i skrivande stund, ser man i den vänstra spalten de som har flest poäng och alla utom två ligger i Östeuropa. I den vänstra delen, den med de fattiga antal poäng, ligger hela nio länder i just Västeuropa.

Fick just ett sms ifrån en vän i Malmö "Jag förstår inte det här, folk röstar ju bara på de dåliga låtarna".

Jaja, Sverige behöver fler grannländer. Jobbar på en flytt österut.

Rysslands låt var det inget fel på, men jag undrar jag om det inte låtit bättre om Timberlake eller Timbaland kanske det var som producerat den, sjungit själv. Varför heter de så lika?

Undrar om Finland gav Ryssland en tolva för att hålla dem lugna och fina, nu när Sverige rustar ner sitt försvar och inte kan bistå med lika mycket hjälp vid ett ev anfall. Konspirationsteoriernas konspirationsteori?

Det var bättre förr?

Ja det här med att blogga går trögare än trögast.
Hänt har iaf:


Igår hade jag en riktig skitdag. Maria och jag hade peppat massa på att äntligen få äta McDonalds Ahlgrens bilar-glass! Den fanns för två år sedan ungefär och nu har den återuppstått. Men när vi väl kommer dit så visar det sig att den inte kommer FÖRRÄN I MORGON! Ååh, om vi bara väntat en dag till så!

Suck

Igår när jag satt på vagnen hem fick jag god lust att lappa till en passagerare. Varför?
Jo hon satt och pratade i sin mobiltelefon, och hennes kompis frågade något om ifall hon tänt ljus för Engla (förstod jag av svaret). Varpå tjejen på spårvagnen häver ur sig "Nej, jag tycker det är så jävla överkommersiellt. Tänk på alla barn i Afrika, vem bryr sig om att det dör massor där nere varje dag, bara för att en svensk unge gör det så ska man tända ljus och greja".
Hon har rätt, jag tror/hoppas inte det är någon som inte tycker det är hemskt att barnen i Afrika har en fullkomligt miserabel tillvaro.
Men att använda ordet 'kommersialism' i samband med att en tjej i tio-årsåldern blivit mördad, det är väääl magstarkt. Och det är väl inget konstigt att det är lättare att relatera till situationen med Engla, än andra barn som bor hundratals mil bort. Sådan är man som människa. Om man verkligen gick runt hela tiden och tänkte på allt hemskt som händer runt om i världen, skulle man orka leva då? Sedan kanske man skulle ägna det mer tid än man faktiskt gör. Och att tänka på hur bra man har det ändå.
Men ja, hon kanske hade bott i Afrika och därför känner med dem varje dag, vad vet jag...



Här är därför två ljus. Ett för Engla och ett för andra barn som lider.

Idag på radion hörde jag att man kan blogga ihjäl sig också. Det bevisar att man kan dö av i princip allt.

"Regeringen vill skrota sju miljoner gasmasker"

Det här är inte bra!

Och mitt skarpa ogillande beror inte på någon förkärlek till gasmasker, nej nej.
Jag befarar att regeringen inte helt tänkt igenom det här. Att de inte inser vilken fara de utsätter svenska folket för. Tänk själva, alla de gånger ni slängt något med motiveringen "den här använder jag inte ändå." Och vad händer i 90% av fallen? Jo, inom en vecka kommer du befinna dig i en situation där just den prylen är nödvändig.
Då undrar jag... med hur många procent större risk Sverige nu kommer råka ut för en katastrof av något slag?

E-poststörning

E-post, e-post och åter e-post.

Jag tror inte ni förstår hur evinnerligt trött jag är på detta.
Ännu tröttare är jag på de som är trötta på det.

Händer det så lite i mitt liv att inget är värt att skrivas om?
Jag vet inte... men det verkar lite så.

Vad gör jag då?
Jobbar. Jobbar. Jobbar. Däremellan äter och sover jag väl en del som sig bör.

I fredags var jag dock på Folkteatern och tittade på Stefan Sundström med flera. En väldigt flummig show och jag och min vän Ältaren sänkte väl medelåldern med en sisådär 30 år.

Jag kanske ska söka ett nytt jobb... eller jag vet inte. Och det är det av problemen i mitt liv. Att jag vet så lite. Eller jag vet en massa om ingenting. Jag vet exempelvis hur långa de holländska bussarna är som rusar runt på Göteborgs gator, jag vet att ost möglar fortare om man tar i den med händerna eftersom ost inte tål våra bakterier och jag vet en handikappsramp inte får luta mer än fem procent.
Men jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Okej, jag erkänner, steget från frågor om ost till de på det existensiella planet är ganska långt. Så jag kan nöja mig med att försöka ta reda på vad jag vill göra mellan 8-17 på vardagar. Jag snackar jobb med andra ord. För det jag gör nu är liksom i väntan på att jag ska komma på vad jag faktiskt vill.
Det jag har kunnat konstatera att för mig är det lättare att veta vad jag inte vill så det verkar som att det är den strategin jag får jobba efter. Och jag vet att jag vill inte:
vara tidningsbud
jobba med folk där de är kunder
vara diskplockare

Så vad vill jag då?
Ja... det finns ju hur mycket som helst som inte innefattar de saker jag helt dömt ut, så det är väl bara att ge sig in i striden. Men man är ju lite bekväm av sig... slutar säkert med att jag jobbar på supporten minst två år till.

JAG VLL INTE!!!

Tro det eller ej men jag kom iväg på min BodyPump igår... det känns i hela kroppen idag vill jag lova. Vågar inte ens tänka på morgondagens krämpor. Känns som att jag ser ut som en 80-åring som tappat bort sin rullator och måste rulta fram på egen hand.


Dåligt väder, dåligt humör och dåligt med mat orsakade en onödig konflikt idag.
Det gjorde mig ledsen men ja... nu är jag glad igen.

Tradera

Är mitt senaste missbruk. Har gått loss och köpt massa böcker.
Om jag läser dem? Ja jo... det skulle jag nog vilja påstå, men det blir inte så fokuserat eftersom jag blir så exalterad att jag gärna vill läsa alla på en gång. Så nu är jag inne i fyra böcker. Men det reder sig nog.

Idag är jag ledig och ska ta upp min träning igen. Ett härligt BodyPump-pass hägrar kl 19. Fast jag är grymt sugen på coreball också... men det passet går samtidigt så det blir nog lite svårt.
Skulle behöva städa och plocka i ordning min klädhög som bara breder ut sig mer och mer. Jag skyller på att jag jobbat helg och därför inte hunnit. Men det är nog mer min natur som orsakat det.


Jag drömde om Dig i natt. I mina drömmar kan jag inte värja mig som jag gör i dagsljus. Jag försöker glömma dig. Glömma oss. Allt. Det är kanske inte rättvist, det känns hemskt. Men det är det enda sätt jag kan hantera allt på. Bara G L Ö M M A.
Hur det går? Det är svårt... men tiden gör sitt.

Underliga människor

Finns det gott om i vår värld, i vår stad.
Två av dem har jag sprungit på i Nordstan den senaste veckan.

Först var det mannen utanför Åhlens mot hållplatsen Lilla Bommen som kom fram till mig och Mariella och frågade något vi först inte hörde. Meningen innehöll ordet 'låna' så vi trodde först att han ville ha pengar. Men nej, när vi sagt att vi hade lite bråttom därifrån sa han med desperation i rösten att "vi fick göra vad vi ville med honom". Först då förstod vi att han från början frågat om vi ville låna honom.
Hm. Inte aktuellt kanske.

Veckans andra underliga incident var på Apoteket Vasen. Jag stod och botaniserade vid hyllan med de små härliga och ack så behövliga värktabletterna. En äldre herre stod vid min sida och så lägger han sin hand på min arm, tittar på mig med ett förvirrat uttryck och säger "vem är du, vad gör du här" Jag får aldrig någon chans att svara på det innan han pekar på tvålförpackningen jag har i handen och undrar vad det är och vad man ska ha den till.
Han själv letar efter någon kräm mot ledvärk. När de större förpackningarna som finns på hyllan som befinner sig i knähöjd ungefär är slut, säger han till mig "du som är lång, kan du se om det finns fler". Och ja, alla som känner mig vet att jag är knappa 160 cm över havet.
Han fortsatte yra något och drog sedan mig i armen och sa "lilla vännen nu får du böja dig ner och titta om det finns fler". Det fanns det inte, så jag hänvisade honom till personalen genom att diskret slinka därifrån.

En sak som gjort mig irriterad

den här veckan är Rockbjörnen och Grammisgalan.

Om man tittar på vilka som är nominerade i de båda tävlingarna kommer man snabbt fram till att de kunde så gott som slås ihop till en enda stor firmafest.

För det skiljer inte mycket.

Om man får tro dem rätt så består musik-Sverige av följande artister:

Mando Diao, The Hives, Kent, The Ark, Säkert och Lars Winnerbäck + några idolnissar. Ungefär.

Nu hävdar säkert någon att när det gäller Rockbjörnen får jag skylla mig själv, för där hade jag möjlighet att nominera artister till de olika kategorierna. Det gjorde jag ju inte. Men men.

Jag började däremot rösta men, nä, redan halvvägs så kände jag att det var gubbtrist.

Det är inte det att jag inte gillar artisterna, men det är bara så... förutsägbart?

Släpper Kent en skiva ett år så ja, då äger de helt enkelt.

Sen kan jag säga att jag tycker egentligen bara en låt är bra på hela skivan, resten kunde kvittat. Gillar man Depeche Mood kan jag tänka mig att den föll på läppen. För så låter den, i mina öron. Som något som fastnat i 80-talet. Kanske några schyssta demos de grävt fram ur gömmorna?

Jag saknar det arga Kent. Det som ville något. Var är de distade gitarrerna när man behöver dem? Har de fått hamna längst in garderoben bakom barnvagnar, snowracer och kubb-spelet?

Nu är det så tillrättalagt. Som en sidenpyjamas. Fast en kall sådan.

Eftersom jag inte är varken musikjournalist eller krönikör ska jag sluta babbla om det här och gå och lägga mig.

Det borde jag gjort för längesen.

Första året med egen julgran.
En riktig tjockis nertill med girrafflhalsiknande... hm topp.
Det har gått ganska bra, men det jag kanske har lärt mig är att ta ut den stackars kraken innan den börjar visa tecken på att inte vara helt rumsren. För det är den verligen inte nu. Halva dess gröna, sticksiga beklädnad ligger nu nedanför.
Dagens uppgift blir sonika att köpa en sekatör och klippa ner den i småbitar. Hur det nu ska gå, den barrar bara man andas eller så mycket som tittar på den.
Överväger kasta ut den får balkongen.

Alltså det här med att blogga

... är nog ganska dödsdömt för min del om jag känner mig själv rätt.

Jag har redan hunnit skapa en blogg, skriva ett inlägg och tröttna.

Men jag tänkte... det var ju så fin layout på den här, jag kanske känner mig mer inspirerad då?